Infinity4ever

Jag körde 2,5 mil och F körde 6 mil. Underbart väder, så det var toppenskönt. Gav mersmak, helt klart. Idag är det första gången vi hissar flaggan sedan vi flyttade in i september (om jag minns rätt). En riktigt bra nationaldag.

Snart är det slut på allt stressande på jobbet för att hinna klart allt till deklarationerna skall vara inne senast 15 juni. Ska bli skönt. Känner att man är helt slut och sovit alldeles för lite timmar de senaste veckorna. Idag kände jag mig verkligen som en zombie. Måste lägga mig nu, så jag får mer timmar sömn i natt.

Ser framemot semester och en förhoppningsvis underbar varm och solig sommar. Till hösten kommer jag börja sjunga med i en amatörkör. Det är en sångpedagog som bor några hundra meter från mig som delade ut flyers i grannskapet om sånglektioner och kurser i körsång, så jag hoppade på. Har alltid gillat att sjunga, men min röst är inte tillräckligt bra för att vara solist, men i kör fungerar den bra. De hade inga krav på förkunskaper eller uppsjungning av något slag, så det passar mig perfekt som inte sjungit på länge. Det kommer bli 12 ggr under hösten som vi kommer träna och vi kommer också få lära oss träna våra röster och vår sångteknik för att bli bättre. Ska bli spännande. :) Toppen att det ligger så nära också, så man kommer fort hem. :)

Nu blir det sängen! Natti!

Igår var jag på gymmet och tränade. Alltid jobbigt att få tummen ur att komma dit, men har man väl kommit dit känns det bra. Jag sprang och gick om vart annat de 2,5 km på löpbandet som min sjukgymnast rått mig att göra. Förra gången jag sprang och gick på bandet så tog det 24 min och 30 sek. Igår kändes benet ännu bättre så jag gick bara totalt 5 minuter och sprang resten på "rekordtiden" 22 min och 40 sekunder. Så skönt att känna att benet blir bättre och bättre. Kanske kommer jag en dag kunna springa en längre sträcka utan att benet känns ont eller annorlunda på något sätt. Det kommer nog inte bli något Göteborgsvarv någonsin mer för mig, men om jag skulle kunna springa 1 mil i sträck någon gång mer i livet så vore jag jättenöjd. Med de framsteg jag upplever på gymmet nu, så kan det nog inte vara en omöjlighet. Framtiden ser ljus ut på alla sätt. :)

Igår hade vi stick- och virkkväll hemma hos oss. Emma, Lisa och Sandra kom och hade med sig sina egna stick- eller virkprojekt. Först blev det lite fika och sen blev det stickning, virkning prat och skvaller. :) F var också med men han varken stickade eller virkade utan spelade xbox och sedan kollade på tv och pratade med oss. Det var mysigt. Kändes inte alls som någon kärringsyjunta, utan det var bara kul att sitta och snacka, se på tv och sticka samtidigt. Det får vi göra om. Tänkte även ta en gitarrkväll någon gång så man kommer igång med spelandet.

.. har jag börjat med idag. Linda på jobbet var snäll och hjälpte mig igång, för jag har verkligen helt glömt av hur man gör. Ska sticka en enkel halsduk med bara rätstickning, förutom i ändarna, så det borde jag klara. Har köpt garn som är både vitt, brunt och blått i ett och samma garn. Låter kanske lite konstigt, men ser bättre ut än vad det låter. Imorgon blir det stick- och virkkväll hemma hos oss. F är väl inte intresserad av att sticka men håller mig, Emma och Lisa förhoppningsvis lite sällskap innan han går och lägger sig. Kanske blir mer fikande än stickande. Vi får väl se. :)

Idag var jag och F på gymmet och tränade. Jag tog min sjukgymnasts råd och sprang och gick om vart annat i 2,5 km, eller rättare sagt 3 km. De första löpminuterna var inte sköna. Kändes i benhinnorna att jag inte sprungit på bandet på länge. När jag fick upp värmen gick det bättre och det onda i benhinnorna försvann. Det var härligt att känna att man kunde springa som vanligt, första gången i år. Jag sprang 500 meter och sedan gick 250 meter och sedan sprang jag 250 meter och därefter gick 250 m och sedan sprang 500 meter igen osv. Kändes bra. Har inte ont i benet ikväll heller, så det gick över förväntan. Min sjukgymnast Karin tycker ibland att jag pressar mig lite för hårt, vill lite för mycket och att det är därför jag får ont. Jag vill ju bli bra igen och vill bli det nu (eller iallafall så snart som möjligt), så det är därför jag kämpar lite extra mycket. Blir inget Göteborgsvarv för mig nästa år eller kanske någonsin. Vet inte ännu. Är bara glad om jag kommer kunna springa längre sträckor över huvudtaget någon gång i framtiden.

I höstas 2008 hade jag ju kommit igång så bra med träningen och tränade med F tre gånger i veckan. Kände mig verkligen fit for fight och redo att ta mig an Göteborgsvarvet igen och slå min urusla tid på ca 2.43 min. Denna gången hade jag börjat träna verkligen i tid och då borde ju knäna hålla (sist gav knäna sig vid Götaälvbron, därför fick jag denna superdåliga tid.

Allt gick precis som planerat med träningen fram till skidveckan i Åre. På fjärde dagen, 1 jan 2009, ca kl 15 så skulle vi åka sista åket ända uppifrån toppen som de precis öppnat och hela backen ner och därefter hemåt över berget till Vargen. Uppe på toppen var det snöstorm och det var fler än vi som tänkte ta chansen att åka där. Gav mig av utför fjället och hade kommit lite längre än halva backen när jag tappar balansen i en högersväng vilket leder till att jag åker baklänges ner för backen med en skida åt vart håll och jag hängandes efter med huvudet pekandes uppåt backen. Helt plötsligt tar det stopp för skidorna och då bryts mitt vänstra knä lite framåt pga att jag hänger framåt och pjäxorna inte löst ut. Det knakar några gånger och gör lite ont. Står där i backen med en skida åt höger och en åt vänster och en vänlig själ stannar i backen och frågar om jag behöver hjälp. Nej tack, sa jag jag behöver bara vila lite. Som sagt så tar jag mig ur den jobbiga hängande ställningen på något sätt. Vilar lite och åker sedan vidare ner för berget. Kanske 50 meter längre ner för backen ramlar jag igen och då går det inte stå på benet längre. Knät bara åkte åt sidan varje gång jag försökte. Jag fick fram mobilen och ringde först C, min sambos bror, och sade att jag skadat knät. Jag var nog lite förvirrad. Ringde sen F och frågade om han kunde jaga tag i en skoter med förare som kunde komma och hämta mig. Jag tog av mig skidorna och körde ner dem i snön så de stack rakt upp i luften för att markera var jag var och väntade... De kom ganska fort och jag fick åka pulka ner för backen i rasande fart. 1 dl blod sög läkaren ur mitt ben med en spruta. Det var det mesta de tappat ur ett knä hittills den säsongen. Insåg då att det kanske var värre än en rejäl stukning eller ledbandsskada. Det visade sig att en del av övre delen av mitt skenben tryckts in och krossats i 5 bitar. Blev operation på ortopedin i Mölndal inom en vecka där jag fick ryggmärgsbedövning och var vaken hela operationen och hörde hur de pusslade ihop bitarna av mitt skenben.

Efter operationen blev det kryckhoppning i 4 månader. Gissa hur mycket muskler som fanns kvar efter det av mi na muskler jag tränat upp så väl innan jul. Inte mycket alls. Som tur är slapp jag iallafall gips, utan jag fick en ortos (en ställning man har runt benet med led vid knät) som jag kunde träna med ända från start efter operationen. Hade jag inte haft den hade i stort sett inga muskler alls funnits kvar.

Nu kan jag gå igen tack och lov och det börjar kännas ganska ok i knät. Kommer nog aldrig kännas samma som förr igen, men bara jag kan gå och springa normalt igen så är jag glad. Springa kan jag inte göra än på hårt underlag, bara på mjuk matta eller springa försiktigt på tå. Det kommer... Man är lite less på att träna hos sjukgymnasten nu dock, vill komma igång med riktig träning på gymmet men man inser att sjukgymnasten är bra att ha som peppar en ibland också och som vet vilka övningar som är bäst att göra för att träna de muskler som är svaga. Bara att bita ihop. Behöver få mer kondis dock och bränna fett så jag får försöka börja cykla mer och träna mer så jag kan börja träna på gymmet igen eller gå ut och springa. Vore härligt!