Måste komma igång med träningen...på allvar
I höstas 2008 hade jag ju kommit igång så bra med träningen och tränade med F tre gånger i veckan. Kände mig verkligen fit for fight och redo att ta mig an Göteborgsvarvet igen och slå min urusla tid på ca 2.43 min. Denna gången hade jag börjat träna verkligen i tid och då borde ju knäna hålla (sist gav knäna sig vid Götaälvbron, därför fick jag denna superdåliga tid.
Allt gick precis som planerat med träningen fram till skidveckan i Åre. På fjärde dagen, 1 jan 2009, ca kl 15 så skulle vi åka sista åket ända uppifrån toppen som de precis öppnat och hela backen ner och därefter hemåt över berget till Vargen. Uppe på toppen var det snöstorm och det var fler än vi som tänkte ta chansen att åka där. Gav mig av utför fjället och hade kommit lite längre än halva backen när jag tappar balansen i en högersväng vilket leder till att jag åker baklänges ner för backen med en skida åt vart håll och jag hängandes efter med huvudet pekandes uppåt backen. Helt plötsligt tar det stopp för skidorna och då bryts mitt vänstra knä lite framåt pga att jag hänger framåt och pjäxorna inte löst ut. Det knakar några gånger och gör lite ont. Står där i backen med en skida åt höger och en åt vänster och en vänlig själ stannar i backen och frågar om jag behöver hjälp. Nej tack, sa jag jag behöver bara vila lite. Som sagt så tar jag mig ur den jobbiga hängande ställningen på något sätt. Vilar lite och åker sedan vidare ner för berget. Kanske 50 meter längre ner för backen ramlar jag igen och då går det inte stå på benet längre. Knät bara åkte åt sidan varje gång jag försökte. Jag fick fram mobilen och ringde först C, min sambos bror, och sade att jag skadat knät. Jag var nog lite förvirrad. Ringde sen F och frågade om han kunde jaga tag i en skoter med förare som kunde komma och hämta mig. Jag tog av mig skidorna och körde ner dem i snön så de stack rakt upp i luften för att markera var jag var och väntade... De kom ganska fort och jag fick åka pulka ner för backen i rasande fart. 1 dl blod sög läkaren ur mitt ben med en spruta. Det var det mesta de tappat ur ett knä hittills den säsongen. Insåg då att det kanske var värre än en rejäl stukning eller ledbandsskada. Det visade sig att en del av övre delen av mitt skenben tryckts in och krossats i 5 bitar. Blev operation på ortopedin i Mölndal inom en vecka där jag fick ryggmärgsbedövning och var vaken hela operationen och hörde hur de pusslade ihop bitarna av mitt skenben.
Efter operationen blev det kryckhoppning i 4 månader. Gissa hur mycket muskler som fanns kvar efter det av mi na muskler jag tränat upp så väl innan jul. Inte mycket alls. Som tur är slapp jag iallafall gips, utan jag fick en ortos (en ställning man har runt benet med led vid knät) som jag kunde träna med ända från start efter operationen. Hade jag inte haft den hade i stort sett inga muskler alls funnits kvar.
Allt gick precis som planerat med träningen fram till skidveckan i Åre. På fjärde dagen, 1 jan 2009, ca kl 15 så skulle vi åka sista åket ända uppifrån toppen som de precis öppnat och hela backen ner och därefter hemåt över berget till Vargen. Uppe på toppen var det snöstorm och det var fler än vi som tänkte ta chansen att åka där. Gav mig av utför fjället och hade kommit lite längre än halva backen när jag tappar balansen i en högersväng vilket leder till att jag åker baklänges ner för backen med en skida åt vart håll och jag hängandes efter med huvudet pekandes uppåt backen. Helt plötsligt tar det stopp för skidorna och då bryts mitt vänstra knä lite framåt pga att jag hänger framåt och pjäxorna inte löst ut. Det knakar några gånger och gör lite ont. Står där i backen med en skida åt höger och en åt vänster och en vänlig själ stannar i backen och frågar om jag behöver hjälp. Nej tack, sa jag jag behöver bara vila lite. Som sagt så tar jag mig ur den jobbiga hängande ställningen på något sätt. Vilar lite och åker sedan vidare ner för berget. Kanske 50 meter längre ner för backen ramlar jag igen och då går det inte stå på benet längre. Knät bara åkte åt sidan varje gång jag försökte. Jag fick fram mobilen och ringde först C, min sambos bror, och sade att jag skadat knät. Jag var nog lite förvirrad. Ringde sen F och frågade om han kunde jaga tag i en skoter med förare som kunde komma och hämta mig. Jag tog av mig skidorna och körde ner dem i snön så de stack rakt upp i luften för att markera var jag var och väntade... De kom ganska fort och jag fick åka pulka ner för backen i rasande fart. 1 dl blod sög läkaren ur mitt ben med en spruta. Det var det mesta de tappat ur ett knä hittills den säsongen. Insåg då att det kanske var värre än en rejäl stukning eller ledbandsskada. Det visade sig att en del av övre delen av mitt skenben tryckts in och krossats i 5 bitar. Blev operation på ortopedin i Mölndal inom en vecka där jag fick ryggmärgsbedövning och var vaken hela operationen och hörde hur de pusslade ihop bitarna av mitt skenben.
Efter operationen blev det kryckhoppning i 4 månader. Gissa hur mycket muskler som fanns kvar efter det av mi na muskler jag tränat upp så väl innan jul. Inte mycket alls. Som tur är slapp jag iallafall gips, utan jag fick en ortos (en ställning man har runt benet med led vid knät) som jag kunde träna med ända från start efter operationen. Hade jag inte haft den hade i stort sett inga muskler alls funnits kvar.
Nu kan jag gå igen tack och lov och det börjar kännas ganska ok i knät. Kommer nog aldrig kännas samma som förr igen, men bara jag kan gå och springa normalt igen så är jag glad. Springa kan jag inte göra än på hårt underlag, bara på mjuk matta eller springa försiktigt på tå. Det kommer... Man är lite less på att träna hos sjukgymnasten nu dock, vill komma igång med riktig träning på gymmet men man inser att sjukgymnasten är bra att ha som peppar en ibland också och som vet vilka övningar som är bäst att göra för att träna de muskler som är svaga. Bara att bita ihop. Behöver få mer kondis dock och bränna fett så jag får försöka börja cykla mer och träna mer så jag kan börja träna på gymmet igen eller gå ut och springa. Vore härligt!
Kommentarer
Trackback
